Hurra för den lilla kliniken
Efter tandsköterskeexamen 2011 fick jag jobb på en liten enmansklinik, och i perioder fanns bara en tandsköterska (jag). Min tandläkare, som var lite äldre, frågade många gånger oroat om jag inte saknade kollegor, kanske mer jämnåriga? Mitt svar var alltid nej. Jag trivdes som fisken i vattnet. Efter ett gäng år med erfarenheter från stora arbetsplatser, många kollegor och fyrkantiga organisationer där positiva förändringar från den enskilda anställda var som att skjuta en pil in i en enorm Riesen-kola, var det en lättnad att skala ner så totalt.
Det negativa skvallret och skitsnacket var borta. Ville jag snacka skit om chefen fick jag göra det till honom, missuppfattningar blev istället lärorika sanningar mellan oss två då det inte fanns utrymme för annat. På en liten klinik kommer man inte undan, vi blev noga med att direkt ta upp sådant som inte kändes bra eller tyngde oss.
För mig kändes det skönt att tvingas släppa masken och visa vem jag var, något jag haft svårt för. Det har fört med sig stort förtroende åt båda håll, ömsesidig respekt och en frihet i arbetet. I det fann jag arbetsglädje!
Självklart kräver det sina personer att jobba så uteslutande med en eller två arbetskamrater. Men när man hittar rätt och personkemin finns där är det dream team så det visslar om det!
Idag är det stort fokus på stordrift. Stora kedjor och expansion. Vi vill växa. Vi vill vara störst, bäst och vackrast. Jag har fått höra att enmanskliniker är ute, gammalmodigt och inte håller god kvalitet. Ni som anser det, kliv ur er fyrkantiga stordrift ett slag och se er om i världen. Vi behöver olika! Jag har mött så många patienter som är tacksamma över att slippa den stora kliniken, få kliva in idet lilla lugna som nästan känns hemma. Och jag är som dem. Vi behöver alla olika och därför måste det vara möjligt att driva både stor och liten klinik.
Till skillnad mot vad många tror, så är jag en introvert person. Människor tar ofta energi av mig. Jag har stort behov av att vara ensam. Visst är det tokigt att jag valt ett så socialt yrke? Det ena utesluter inte det andra, jag älskar mitt yrke. Och det är fantastiskt att det finns små kliniker där sådana som jag trivs, med några få människor så att min sociala energi inte äts upp i ett nafs.
Förra året sökte jag nytt jobb, drömmen om den lilla kliniken kändes svår i dessa tider av stordrift. Men så blev jag funnen och fick ett föräldravikariat på en enmansklinik i min kommun. Kliniken är sammanbyggd med familjens villa så mer hemmakänsla går nog inte att få. Här jobbar jag just nu på att lära känna, skapa relationer med patienterna och bygga trygghet och förtroende mellan oss alla. För att sådant blir så tydligt viktigt i det lilla och exakt det tycker jag mycket om.
Huruvida småkliniker inte lever upp till kvalitet och hygien; det är ingenting jag känner igen, snarare har jag upplevt raka motsatsen. Jag har alltid varit delaktig i kvalitetsarbete och det har genomsyrat klinik och arbetsvardag. Känner mig väldigt trygg i det både vad gäller min förra samt nuvarande arbetsplats. Däremot är det tungt att fylla alla rutor rätt i boken då kvalitetssystem ofta är anpassade till stordrift där många kan dela på ansvaret och arbetsuppgifterna, något att ta till sig för dem det berör.
Men det bästa med en liten klinik är ändå att man slipper alla dessa möten! Det finns nog inget som dödar min kreativa arbetarsjäl mer än möten. Förlåt, men det är som att ge mig sömnmedel och jag rår bara inte för det. Har sällan upplevt givande möten. Visst har vi haft klinikmöten, men de var snabbt avklarade. Det mesta går att ta under dagen när man bara är två eller tre. Förändringar kräver inte ett timslångt möte om två veckor. Beslutsvägarna är korta och snabba. Vi gör som vi vill, vi är rebellerna!
Hurra för introverta rebeller!
Johanna Ene
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
