Djävla skitungar!
En bekant ondgör sig över busungar på moped – de håller honom vaken på nätterna. Var finns föräldrarna?! Ja, var finns de? Föräldrarna rycker på axlarna från TV-soffan. Lördagsfyllan har precis kickat in. Föräldrarna har tröttnat på att fostra.
Kriget pågår på ortens anslagstavla på facebook. De salongsberusade föräldrarna svarar nåt om att alla har vi väl varit unga. De snavar på tangenterna. De störda rasar, smygfilmar och lägger ut. Ungar som slår sönder busskurer, river ned brevlådor, smäller bomber i soptunnor…. – Var finns föräldrarna?!
Frågan förblir obesvarad. Ingen orkar. Gulliga rosa bebisar och tultande småttingar har övergått i finniga, bleka, övergivna tonåringar med trimmade moppar. Ljuddämparna är bortplockade. De skriker med allt de har: Se mig! Reagera! Älska mig!
Förlängda märgen slog mig häromdagen.
Medulla oblongata. En del av hjärnstammen. En viktig omkopplingsstation mellan hjärnans alla nervceller och ryggmärgen.
De flesta reaktioner – känsel vid beröring och kroppens rörelser korsar förlängda märgen.
Här kontrolleras blodcirkulation, andning och här gnistrar det i våra reflexer om vi måste nysa, hosta eller hicka.
I förlängda märgen kontrolleras smak, hörsel och balans.
Mamma och jag 1969
Mamma och jag 1969
Min tid som förälder började för snart 25 år sedan. Den pågår alltjämt. Tack och lov. Tre friska söner. Tre mycket olika personer med olika intressen men med ett gemensamt behov: Se mig. Reagera. Älska mig.
Min egen mamma dog när jag var 23. Hon fick aldrig leva samtidigt som någon av mina pojkar. Hon var en fenomenal förälder. Hon såg. Hon reagerade. Hon älskade. Hon är min förlängda märg, slog det mig häromdagen.
Jag kan omöjligt räkna alla gånger som hennes sätt att se, reagera och älska gått vidare via mig rätt över till mina barn. Ofta har jag bara sett på. Jag hör min egen röst säga något till någon av dem och det är från henne det kommer. Så präglad är jag av hennes sätt att vara förälder och människa. Så präglar hon nu vidare i nästa led trots att hon varit död i snart 30 år.
Hon är min förlängda märg. Lika sorgligt att inte få dela pojkarna med henne här på jorden lika underbart är det att bara vara hennes mellanhand, jag är hennes förlängda märg. En omkopplingsstation för beröring, smak och blodcirkulation.
Det är en livsuppgift att vara förälder. Aldrig checka ut. Alltid se, reagera och älska.
Jag är tacksam varje dag för mina goa killar och för min kloka, kärleksfulla mamma.
Karin
Detta är en krönika och åsikterna som uttrycks är personliga.
